Jag har upptäckt att ju mindre tid du lagt ner på ditt manus – ju mindre lyssnar dina åskådare på vad du säger. Tänker du öppna munnen när du uppträder bör du lägga ner tid på vad det är du ska säga. Ditt manus bör dessutom skrivas ner, och omarbetas om och om igen. Det är först när detta sker som ditt inre geni kommer att ta plats på scen!
René Descates skrev de sönderciterade orden ”Jag tänker – därför är jag” vilket var en av hans stöttepelare för att bevisa att åtminstone medvetandet säkert existerade. Roger Melin, en filosofilärare på högskolan när jag läste Vetenskapsfilosofi hade en fantastisk uppföljning på den tesen. Han sa alltid:
Jag tänker därför är jag : men jag skriver – därför tänker jag.
Med det menade han att avancerade tankegångar, utöver basala idéer av typen: ”Jag måste ha kaffe nu annars dör någon!”, inte kan hållas inne i huvudet utan hjälp av en struktur. En struktur i form av skrift där du om och om igen kan se över dina idéer.
Jag är övertygad om att Roger Melin har rätt i denna fråga. Från mina år i klassrummet vet jag med förödande vishet att det är en sak att känna att ”Jodå, det här kan jag.” Till att faktiskt stå inför en grupp människor och förklara komplicerade fenomen. Först måste du ha skrivit ner dina tankar därför att där ser du tydligt dina logiska luckor. Du ser vad du missat och du hinner formulera dig på ett smart och genomtänkt vis.*
Om vi tittar på människans utveckling ser vi att teknisk och intellektuell utveckling sker i samband med att skriftspråket utvecklas. I anslutning till att tryckpressar och tillgången böcker utökas sker ytterligare utveckling. Jag tror att det delvis beror på att människan inte förmår berätta och memorera annat än enkla historier, legender och berättelser. Det är först med texten som du faktiskt kan kategorisera, analysera och utveckla dina resonemang. Denna tes har jag gång på gång bollat med min bror Andreas Sebring som utvecklar såväl trolleritrick som avancerade manus till tankeläsare runt om i världen. Han är, liksom jag, övertygad om att den kreativa processen med att skriva ner gör att dina manus kan blomstra.
Ett tydligt manus
Ofta har vi inte tänkt igenom vad det faktiskt är vi säger på scen. Därför rekommenderar jag att du skriver ner dina ord – bokstavligen. Du kommer garanterat att se det finns stora sjok som inte behöver nämnas. Ett klassiskt exempel skulle kunna vara:
Jag ska lägger det här kortet på bordet, sen ska jag ta resten av kortleken i min ficka och sedan ska jag plockar upp min penna.
Detta är inte ett manus, det är inte ens ord som behöver sägas. Vi ser vad du gör, men likväl hör jag jagska-manus HELA tiden.
Genom en brutal analys och slakt av ditt manus kan du minimera bruset och öka på med kvalitativa ord som spelar roll. Du har möjligheten att berätta något – så gör det! Inom kommunikationsteori brukar man tala om just sändare och mottagare. Den här modellen (ovan) är i sin enkla form väldigt tydlig. (Det finns såklart mer djupgående versioner.) I grund och botten är det så enkelt att sändaren skickar iväg ett budskap och mottagaren ska ta emot det. Problemet är att det budskapet som sänds sällan är detsamma som tas emot därför att dels måste budskapet gå genom ett moln av brus och dels måste mottagaren tolka vad som har skickats iväg. Bruset består i vårt fall av exempelvis en dålig scen, ett hackigt ljudsystem, högljudda besökare eller apfulla anställda. Tolkningen kan du inte påverka speciellt mycket och bruset har du i bästa fall viss kontroll över.
Vad du helt kontrollerar är hur du sänder ut ditt budskap. Med klarspråk – hur tydligt ditt manus är.
En metod för att förtydliga ditt manus är att vid något tillfälle spela in din föreställning med din telefon. Inte att filma, bara spela in ljudet. Lyssna sedan på din föreställning och skriv ner vad det är du säger. Passa nu också på att skriva om den så som den skulle kunna se ut. Lägg extra tid på hur du väljer att gå in i din ruin och hur du går ur den. Just dessa övergångar mellan rutiner är centrala – precis som din inledning är det. Fundera över hur väl du sänder ut ditt budskap så att det överlever brus och tolkningar.
Anslag
Inom dramaturgi talar man om filmers anslag. Det är de första sekunderna av en långfilm där temat för filmen snabbt introduceras. Det kan vara allt från 5 – 45 sekunder och har som syfta att vagga in publiken i den känslan filmen ska ge, men också skapa spänning/intresse/engagemang.
Bilden ovan är lånad av Anna Gable som bland annat skriver om dramaturgi. Grundläggande kunskap i detta ämne är centralt i att skapa spännande och engagerande manus.
Fundera en extra minut på vad det är din rutin handlar om och klura ut ett anslag som skulle kunna fungera för dig. Är det musik, eller en fråga, ett provokativt påstående eller kanske bara ett riktigt bra skämt? Här om dagen uppträdde jag på Mystique i Stockholm och mitt anslag där var – ”Visst du att magiker använder oerhört dyr rekvisita?” Kanske inte världens starkaste anslag, men på en klubb dit besökarna vill få en helkväll trolleri finns det ett genuint intresse för konstformen. Publiken har dessutom sett ett gäng rutiner innan och vet att det inte är sant. Trollkarlar trollar oftast med, vad som ter sig vara billigt skräp. (Men i verkligheten oftast är sjukt dyrt… skräp.) När jag plockar fram en kaffekopp är överdriften tydlig. Under resten av de 10 minuterna jag gjorde fortsatte temat och jag tror mig lyckas knyta samman historien på slutet. (Resten av akten använde sig av en papperslapp, en konservburk, ett påhittat bibliotek, röksprey, en citron och en åskådare.)
Att skapa ett nytt manus
I skapandet av nytt material och rutiner har jag hittat två radikalt olika metoder att skapa ett manus. Oftast använder jag såklart en kombination av de båda. Oavsett metod behöver jag alltid en infallsvinkeln och en rudimentär idé om vad det är du vill berätta. Du behöver ditt anslag. Rätt ofta vet jag inte vart jag är på väg, utan bara en känsla att påbörja resan med.
Skrivbordsmetoden
När idén finns börjar jag skriva ner ett manus. Jag skriver allt som dyker upp i huvudet utan att låta ”NEJ-hjärnan” få komma till tals. Om en idé dyker upp skriver jag ner en mening, ett ord eller en fras. När hela rutinen är nerskriven, med såväl repliker som instruktionstext som beskriver vad jag gör, börjar jag utföra rutinen fysiskt. Samtidigt prövar, förändrar och förbättrar jag det befintliga manuset. Det som nu sker är ett bollande mellan texten på skärmen och vad jag faktiskt säger. På så vis kan jag arbeta fram ett manus som känns naturligt, är lätt att memorera och hänga upp på rätt rörelser och sekvenser i rutinen.
För några veckor sedan arbeta jag och Wille Christiani från Burnt out Punks med mitt nya nummer till Karneval Macabre på Liseberg. Inför repdagarna hade jag skrivit ett manusutkast, byggt klart all rekvisita och tränat in alla trollerirelaterade rörelser så att de åtminstone fungerade att repa med. Vi spenderade en halvdag med att skriva om manuset och få fram de tankar och idéer som fanns. Jag visste att jag hade skrivit en intressant historia – men vid flera tillfällen uppstod en aha-känsla för mig och Wille. Han kunder utbrista i ett: ”Det här är ju så smart att du kopplar samman den känslan med den här scenbilden!” Och jag sa: ”Ja, det är en rätt smart rutin… tänk om jag tänkt på det när jag skrev det!”
Om du skriver ner dina manus förvandlas du förr eller senare till ett geni – men troligen vet du inte om när det händer.
I två heldagar arbetade vi med manus och koreografi och när jag sedan spelade upp numret för samtliga i ensemblen kände jag att vi skapat något riktigt, riktigt bra. Det var en process där den intellektuella metoden med att skriva fick gå hand i hand med den fysiska och impulsiva känslan av att står på scen. Numret i fråga kommer att framföras ungefär 40 gånger på Liseberg och det ska bli otroligt spännande att också skriva ner det manus som har utkristalliserats efter spelperioden och jämföra de två.
laissez faire-metoden**
Tänk dig att du planerar ett grönområde utanför några byggnader. Du ritar upp gräsmattor, träd och promenadstråk och tänker logiskt hur människor kommer att röra sig på området. Grönområdet kommer troligen att bli väldigt vacker – åtminstone på pappret.
Ett annat sätt skulle vara att plantera gräs och träd och skita i promenadstråken och istället hoppas på att de mest logiska promenadstråken syns i form av slitet gräs. Du väntar med att planera för mycket och fyller sedan i de framvuxna stråken och rastplatserna med plattläggning och bänkar.
Båda metoderna fungerar och båda har risker. Första metoden skulle kunna innebära att inga vägar används och gräsmattan blir sliten på fel ställen. Den andra att hela gräsytan blir en leråker. Jag har funnit att båda metoderna fungerar men att de ställer olika krav på mig som artist. Att låta ett manus värka fram tar tid och du riskerar att din föreställning är kass under en period. Det är därför en metod som passar bäst på arrangemang där det är legalt att inte leverera på topp hela tiden. Exempel skulle kunna vara en ”open mike” eller gatushower som du själv planerar in. Dessutom kan det vara en poäng att varken öppna eller avsluta showen med numret i fråga.
Jag har lekt fram mängder av manus då jag nästan uteslutande sysslade med gatushower och festivaler under mina etablerande år som artist. Det har gjort att jag hittat en trygghet i att tänka medan jag talar. Så länge jag har ett anslag och en känsla av vart jag är på väg brukar jag hitta grunden till ett manus inom några få genomkörningar. Efter varje improviserad runda tar jag fasta på vad som fungerade och vad som inte fungerade. Ofta gör jag rutinen flera gånger om dagen så det finns ingen tid att skriva och reflektera. Jag går helt enkelt på magkänsla och på vad som får publiken att engagera sig eller skratta.
På Söderköpings Gästabud i slutet av sommaren skedde just detta. På grund av en kraftig brännskada på min underarm kunder jag inte göra den utbrytningsshow jag planerat in. Istället fick jag skapa en ny föreställning som publiken inte kände igen. (Jag har varit på den festivalen i mer än tio år – så det gäller att komma med nya shower varje år.) I den panik som uppstod kastade jag ihop ett halvfärdigt koncept. Idén till tricket fanns och metoden var jag bensäker på, men det fanns varken tema eller manus. Så i bilen hem från ett gig skapade jag tillsammans med min underbara flickvän Jenny ett tema, ett anslag och vilka prylar som skulle användas.
Väl hemma ringde jag min ständiga vapendragare och bror, Andreas och vi pratade om hur rutinen i fråga skulle struktureras för att bli tydlig och nå hela vägen genom allt tänkbart brus. Vi skissade på en manusidé men det fanns ingen tid att skriva. När jag sedan kom hem från Söderköping hade jag utfört rutinen ett tiotal gånger och jag har nu ett manus som är ganska bra. Temat är tydligt, den magiska effekten är stark och manuset känns lovande. Detta till trots vet jag att inte förrän jag skriver ner mitt manus och reflekterar kring dess innehåll – kommer rutinen att bli riktigt bra. Då är jag dessutom säker på att jag kommer att hitta ett embryo till att få kalla mig själv ett geni.
*Jag säger ”måste” men är beredd att ge med mig på den här punkten. Kanske är du en sådan som kan strukturera hela manus, komplicerade filosofiska problem eller liknande i huvudet utan stöd av dator/penna och papper. Jag tvivlar starkt på att det är så. Men kanske.
**Med ”Laissez faire” åsyftas vanligen en obrydd låt gå-attityd i allmänhet, oftast med en nedsättande innebörd. Det är också ett uttryck inom den tidiga nationalekonomin där stat ska beblanda sig så lite som möjligt i ekonomin.