Utbrytning upp och ner

Vissa saker som du ser etsas fast i ditt medvetande och bara vägrar lämna dig. För mig har den upp-och-nedvända utbrytningen ur en tvångströja varit en sådan. Själva idén är över 100 år gammalt och den här artikeln handlar om min långsamma och snåriga väg fram till ett nummer jag är väldigt stolt över.

Det beror på Houdini, det beror på önskan att synas, det beror på så många saker. I tolv år drömde jag om att besegra en tvångströja hängandes upp och ner, och hösten 2016 hade denna dröm premiär. Det var under vår föreställning Karneval Macabre på Lisebergs Halloweenveckor.

Från dröm till verklighet

När jag för första gången stötte på en utbrytning ut tvångströja blev jag genast kär. Jag tror att det var runt millennieskiftet och jag höll på för fullt att utforska olika uttryck och se vad som passade mig. Jag hade kommit över en gammal postsäck och en metod att komma ur den inför publik och gillade fenomenet.

Jag minns speciellt hur jag utanför Mora gigade på en stor scen och hoppade runt som en kolmask i sagda postsäck till barnens förfäran… eller förtjusning. I efterhand är det så många fel med den idén att jag knappt vågar berätta det, men något som skedde för nästan 17 år sedan kanske är förlåtet.

Ganska snabbt upptäckte jag att det finns ett stort problem med att uppträda med en soloshow och vid ett tillfälle helt försvinna in i en säck. Det finns så mycket som kan gå fel. I mitt letande efter andra utbrytningar dök jag på tvångströjan och det var egentligen där och då som mitt intresse för utbrytningar drog igång. Jag läste på om dess historik och engagerade mig ganska mycket i det lilla community som finns internationellt kring utbrytningar. Jag köpte på mig mängder med böcker, mystiska små häften och gamla anteckningar från, sedan länge döda eskapister.

Min första tvångströja köpte jag några år senare och efter mycket testande hittade jag en metod att ta mig ur tvångströjan som passade mig och min kropp. Å ena sidan vill du kunna komma ur den, å andra sidan ska du hitta ett sätt som gör att det också blir underhållande. Detta var en resa som tog väldigt lång tid.

Problemen med hängande utbrytningar

I detta sökande dök såklart upp tankar kring att, likt Houdini, göra utbrytningen upp-och-ner. Också detta läste jag på om, men insåg ganska snart att det fanns många problem med en sådan utbrytning. Egentligen samma problem som uppstod i mitt nummer med postsäcken. Som soloartist fanns det allt för många faktorer som kunde gå fel, och det är nog inte möjligt att lösa alla de tekniska utmaningar som en hängade utbrytning innebär utan medarbetare med rätt kompetens. Trots allt är det så att till och med ett fall från en liten höjd, med armarna i en tvångströja innebär att du bara har en kroppsdel att ta för dig med. Den kroppsdelen har dessutom en tendens att knäckas, vilket i sin tur leder till en mycket kort karriär. Det är nacken och huvudet jag pratar om.

Ett annat stort problem är att numret i sig är ganska tyst. Det är svårt att prata när du hänger upp och ner så du lär behöva musik eller något annat för att fylla ut det tomrum som skapas. Vid denna tid i min karriär gjorde jag småskaliga shower med väldigt små förutsättningar. Bara detta var ett problem.

Som om inte musik vore problem nog – du behöver dessutom en säker fästpunkt i taket. Och jag gigade då, liksom nu, väldigt mycket utomhus. Att hyra in en kran varje gång en utbrytning skulle äga rum fanns inte på kartan och en tross visste jag inte ens vad det var. Hade jag känt till vad en tross var skulle dessutom den kostnaden varit långt bortom vad jag kunde drömma om. Bara att få ihop pengar till min första tvångströja tog lång tid!

Slutligen finns det ytterligare ett problem med numret i fråga. Det är ”larger than life” vilket innebär att din scennärvaro bör stå i proportion till utbrytningen. Detta är också orsaken till att trollkarlar som precis börjat trolla och ställer sig med stora illusioner helt försvinner bakom lådorna. Showen börjar handla om apparater – och inte om det som faktiskt är viktigt – artisten själv.

Så jag väntade. Det pockade på mig och det fanns något i tanken som fick mig att aldrig riktigt släppa idén.

Karneval Macabre

Hösten 2016 skulle jag tillsammans med Varietésällskapet Karneval än en gång göra Halloweenshower på Liseberg. Jag behövde ett nytt nummer, ett nummer som spelade stort och fyllde upp scenen ordentligt. Naturligtvis drogs mina tankar än en gång till tvångströjan. När den tanken dök upp fanns det ingen återvändo.

Jag kontaktade Wille Christiani från Burnt out Punks, som är en av Sveriges absolut bästa cirkusriggare. Han hjälpte mig att köpa in den utrustning som behövs för att kunna utföra numret med den säkerhet som krävs. I hans lokaler, och med Willes hjälp, fanns det också möjlighet att börja träna på att hänga upp och ner samt bearbeta utbrytningen i sig. Ett stort problem med den här typen av nummer är hur det hela ska avslutas på ett värdigt sätt. I min värld är det inte helt tufft att hängandes upp och ner bli nedfirad till marken igen. Själva temat på utbrytningar är frihetskampen. Att inte bli fri med fötterna tar bort en del av den känslan. Med en del modifiering av utrustning och med hjälp av min pappa som svetsade samman rätt utrustning har jag nu möjligheten att ta mig loss från den krok som håller mig hängandes under numret.

Jag och Wille påbörjade träningen under våren och lagom till premiären den 21 oktober var jag redo att utföra min dröm. Det blev totalt 34 utbrytningar under den spelperioden och sedan dess har jag nu hängt upp och ner på andra fina ställen i Sverige.

Houdini och klassiker

Den 8:e september 1915 var första gången som Harry Houdini offentligt bröt sig ur en tvångströja samtidigt som han hängde upp och ner från en kran. Det skedde i Kansas City och kom att bli ett av många sätt som han använde för att skapa rubriker under de kommande åren.

Idén hade han fått av en ung vän vid namn Randolph Osborne Douglas som inspirerats av Houdini och försökte sig på en egen karriär som utbrytare. På grund av kroppsliga problem blev han istället en mycket skicklig låssmed och utvecklade under åren flera nummer tillsammans med Houdini. Han hade idén att kombinera tvångströjan som Houdini gjort i många år med att hänga från fötterna.

Houdini gjorde inte numret i sin turnerande föreställning utan för att få tidningarna att skriva om den aktuella showen. Han valde därför nästan alltid att hänga från en kran utanför den största tidningens kontor i den stad han skulle uppträda. Han var inte korkad den där artisten.

Arvet efter Houdini

Den sista hängande utbrytningen skedde troligen den 2:a april 1925 men det är ett område som entusiaster fortfarande forskar på. Houdini dog den 31 oktober 1926 så det är inte orimligt att ytterligare några stunts utfördes.

I samma stund som denna utbrytning började utföras fanns andra som härmade honom. Under hans karriär fanns det många, många som gjorde parallella karriärer med samma eller liknande shower som Houdini. Vi vet att han inte såg med blida ögon på det. Frågan är vad han skulle säga om alla version som finns idag. Jag hoppas och tror att han skulle varit stolt över att han skapat ett ikoniskt och klassiskt nummer inom utbrytningar.

Moderna versioner

Nu för tiden har denna utbrytning ofta kombinerats tillsammans med ytterligare element. Jag har sett den utföras med kedjor utanpå tvångströjan, eller mer vanligt, med en fara i anslutning till en nedräkning från 30 sekunder eller 2 minuter.

Att tillföra en fara till en utbrytning är något jag aldrig valt att göra. Istället har jag försökt jobba med den spänning som finns i utbrytningen själv. Min mentor Steven Chance, gör en utbrytning (stående på marken) där han ska ta sig ur den på 30 sekunder efter det att kedjorna har besegrats. I händelse av att det är en gatushow hänger föreställningens hatt* på att han lyckas med komma ut i tid.

När det kommer till stora utbrytningar brukar istället faran vara mer påtaglig. Exempel är brinnande rep, vilket ger en ungefärlig tidsbegränsning, dvs inom en viss tid är det troligt att repet kommer att brinna av. Den typen av show innebär massor av faror och problem. Dels är det få ställen som har en takrigg som är eldsäker och dels är det stor risk för utbrytaren i fråga att falla ner, eller få eld i ansiktet. Den här typen av faror ställer till det för såväl arrangörer och deltagare då säkerheten blir ett stort problem.

En sak jag verkligen avskyr med eld och rep är att många artister väljer att kombinera det med en absolut tid. Dvs påståendet att repet brinner av efter en minut. Det finns inget säkert sätt att säga att så är fallet. Du kan ge en ungefärlig tidspress, men en absolut säkerhet kring elementet eld – nej riktigt så fungerar det inte. David Copperfield sätter såklart skåpet i klippet ovan. Inte nog med att Copperfield är en av vår tids absolut skickligaste artister, produktionen har en och annan krona att spendera.

Jag uppfattar det som att en vanlig nedräkning räcker långt och min publik tycker det är läskigt nog att jag firas upp i luften. Jag gör utbrytningen på 60 sekunder medan en kollega räknar ner med ett stort stoppur. Jag funderar på att använda Chance idé och också lägga till en prispeng till den som spänt fast mig i jackan. Kommer jag inte ut på 60 sekunder får han exempelvis 500 kronor. Problemet är väl bara att det kan komma att kosta mig en massa pengar.

* ”Hatt” är ett begrepp som beskriver den betalning gatuartisten får efter sin show. Ordet används kreativt exempelvis: ”Hur var din hatt?” eller ”Fick du hatta föreställningen?”