När trolleri blir magiskt

Vad är inte mer passande såhär runt nyår än att minnas och återberätta roliga händelser som ägt rum under åren som artist. Just den här kvällen kommer jag aldrig att glömma – och det är förhoppningsvis fler än jag som känner så.

Under Medeltidsveckan 2014 var hela Magikergränd samlade i Helge Ands Kyrkoruin och underhöll barnfamiljer på dagarna och ungdomar och vuxna på kvällarna. Under en lång och intensiv vecka utförde vi så många shower tillsammans att det är svårt att särskilja vad som hände och när det hände – ibland faktiskt OM det hände. En sak är säker dock, den regniga onsdagsshowen hände och det var kaos och kärlek genom hela showen.

Ösregn och stress

Mellan åren 2012-2015 gjorde vi fyra olika kvällsföreställningar som alla gick under namnet Arcanum Noctem. Det var en show med avsikt att skrämma och förtjusa. Vi spelade den varje kväll under hela veckan, inklusive de fruktade onsdagarna då den blygsamma gruppen Trix utför sin enorma eldföreställning i Nordegravar.* Trots att de sög åt sig rätt många tusen besökare brukade vi ha en rätt full show ändå.**

Onsdagsshowen 2014 satt hela gänget och var redo för att köra igång Arcanum Noctem igen. Allt var, för en gång skull, preppat i god tid så vi gick mest runt och dubbetcheckade utrustning. Då började det regna. Mycket. Vår underbara personal som tog hand om biljettförsäljning utanför ruinen informerade att om vi inte släppte in genast skulle vi inte få någon publik. Det regnade!

Medan publiken stormade ruinen för att komma undan skyfallet och Jenny, Christian och Jon sålde biljetter gick jag och Oskar upp en våning för att surra en pressning ovanför det hål i taket som finns mitt i ruinen.

Eftersom vi inte hade så mycket bättre för oss valde vi att sätta stödliner i formen av ett pentagram. Hålet var ju trots allt runt – och det är magi vi pysslar med.

Eftersom vi inte hade så mycket bättre för oss valde vi att sätta stödliner i formen av ett pentagram. Hålet var ju trots allt runt – och det är magi vi pysslar med. Därefter drog vi över presenningen, säkrade den med några extra knutar och och gick ner för trapporna. Då gick strömmen. Klockan var då 20:40 och showen skulle börja om 20 minuter. När strömmen gick förvandlades den magiskt ljusatta ruinen till en väldigt mörk plats. Sådär svart som riktigt väldigt svart.

Med 20 minuter till godo sprang vi ut och konstaterade att det inte gick att få ström ur våra egna uttag. Alla lampor gick på LED så allt vi behövde var ett 230-uttag. Hur svårt ska det vara? Ganska svårt visade det sig. Själv sprang jag runt och letade eluttag för motorvärmare runt Helge And. Oskar snubblade in på en byggarbetsplats och kollade byggström. Allt var avstängt. Då kom Jenny på att en vän hade lägenhet mitt emot ruinen. Vi ringde Olle som visade sig vara hemma, dock sovandes. Han kom utspringande i enbart kalsonger för att hjälpa oss dra sladdar över vägen. Med alla skarvsladdar vi hade lyckades vi dra en sladd från deras kök, över vägen, genom ett fönster i ruinen och in till ljusbordet.

Han kom utspringande i enbart kalsonger för att hjälpa oss dra sladdar över vägen. Med alla skarvsladdar vi hade lyckades vi dra en sladd från deras kök, över vägen, genom ett fönster i ruinen och in till ljusbordet.

Klockan 21:00 prick gick scenljuset igång och publiken jublade. Showen startade i tid och adrenalinet var bortom mätning.

Blixtar och dunder

Showen rullade på med en dedikerad publik och en dyblöt ensemble. Stämningen var på topp och jag äntrade scenen en andra gång för att utföra ytterligare ett nummer. Jag står mitt på scen med en trollstav riktad mot himlen och säger, tydligt och klart: ”Hocus Pocus”. Blixten slår över Visby stad och i fönstret bakom scen ser publiken hur blixtens förgrening slår ner någon kilometer bort. Hela himlen lyser upp vilket gör att det pressningsförsedda hålet i taket blir en strålkastare – och då avbildas ett pentagram över publikhavet. Mullret från blixten är öronbedövande men inte tillräckligt för att överrösta publikens förtjusta jubel och applåder.

Mullret från blixten är öronbedövande men inte tillräckligt för att överrösta publikens förtjusta jubel och applåder.

Jag står blixtstilla*** med trollstaven höjd och väntar tills applåderna lägger sig. Som den scenapa jag är inväntar jag rätt ögonblick då publikens applåder börjar avta. Jag sänker trollstaven, blåser på den som om den vore en pistol och som på en befallning återupptas publikens jubel. Efter någon minut sänks volymen igen. Gaston stormar då scenen och ställer sig på knä vid mina fötter i en tillbedjande gestalt. Jublet återupptas.

Jag vet inte hur länge applåderna varade, men i rimlighetens namn tror jag att alla som var där hade ont i sina händer en månad efteråt. Minst. Blygsamt utropade jag mig till gud och Magikergränds alla shower fortsatte tuffa på som om ingenting hänt. Sådant är jobbet. Oavsett vad som hände kvällen innan är det bara att göra en ny show dagen efter. Vetandes att det som hände där aldrig kommer att hända igen. Att den onsdagen 2014 skapades äkta magi i ruinen.

Var du där, stämmer berättelsen eller har jag kryddat sanningen? Något jag aldrig skulle göra…

 

*Varje år bjöd vi in Trix att få se vår show gratis samt bjuda dem på ost och vin på taket efteråt. De kom aldrig men hälsade att: ”Kanske nästa år.”

**I år var det istället jag som kom till dem och var konferencier för deras eldshow. En riktigt trevlig kväll med massor av tusen personer i publiken.

***En ordvits/artikel får jag ha, eller hur?