Och jag känner inte riktigt, Och jag lever inte riktigt

När Coronapandemin var ett faktum stod jag, liksom många andra företagare, inför en fullkomlig ekonomisk katastrof. På två veckor ställdes i stort sett hela året in. Den ekonomiska smällen var och är naturligtvis enorm och med det sagt vill jag på inga sätt förminska de extremt tragiska öden som virusutbrottet har fört med sig för andra människors liv och säkerhet.

Som småföretagare med enskild firma och i gränslandet mellan konstnär och företagare finns det inga stöd att få. Det livsverk jag byggt upp hänger fritt och jag lutar mig mot mig själv för att överleva.

Till en början var det ekonomi jag och mina kollegor pratade om. Vi ringde varandra och det talades om hur många 100 000 kronor som hade försvunnit. Dessa samtal försvann sakta för att istället ersättas av samtal om något mycket tyngre än pengar. Samtalen började istället handla om existentiella frågor. Varje vecka talar jag med olika kollegor i telefon, och varje vecka är det samma ämne: ”Vem är jag nu när jag inte längre står på scen?”

Det kan verka som att jag har världens mest sociala yrke. Jag står på scen och umgås med hundratalt olika människor varje dag. Så är inte fallet. Att vara artist på heltid är ensamt – nästan jämnt. Jag har få vänner utanför showbiz därför att mina arbetstider skiljer sig markant från alla andras. När du är ledig jobbar jag så jag kommer inte att dyka upp på den där festen, det där bröllopet eller dopet för ditt tredje barn. Mina nära vänner träffar jag när jag är ute och gigar. Mina nära vänner är andra artister, andra rotlösa flängande människor med orealistiska mål och förhoppningar. Individer som har offrat allt för att kunna leva sina drömmar.

För två veckor sedan var jag med och spelade in en musikvideo med Rehn Music Group på Sundsvalls Teater. Yohio stod för musik, sång och show och jag var med för att skapa lite mer innehåll. Det var en otroligt kul dag men också en allvarsam dag. Vi jobbade med en musikvideo i en tom teater. Temat var tydligt och känslan likaså.

Yohio berör det här med sin nya singel ”Daydreams” då förverkligande av drömmar också dräper vanliga relationer. I videon står vi på en vacker teaterscen. Allt är precis som det ska – med undantaget att lokalen är tom sånär som på vaktmästaren. Alla artister vet att det finns något magiskt i mötet med publiken. Det är en kick som inte går att beskriva. Vaktmästaren ger en därför hopp, skulle det inte varit för den rådande situationen så hade ändå upplevelsen varit komplett.

Det talas ibland om att man inte ska vara sitt jobb då det kan vara destruktivt om du får sparken. Till viss del är det sant. Men jag tror inte jag kan vara en bra artist om jag inte är det jag gör. Utan scenen, dess ´möten och dess kickar är vi ingen och inget.

Min älskade flickvän Jenny kan vara trött på mig på somrarna och höstarna när turnéerna avlöser varandra. Detta till trots är hon alltid tröttare på mig när lågsäsongen går igång. Det är skönt att vara hemma några veckor. Sedan tvivlar man på vem man är – varför man är. Det som får en att hålla igång och orka med den tråkigare sidan av jobbet, att sälja, bokföra och administrera, det är vetskapen om att det kommer en ny säsong. En ny period av galenskap, resor och fantastiska möten där dagdrömmar blir verklighet.

Coronapandemin slår inte bara mot ekonomin med ett implicit näringsförbud. Den förbjuder mig också att vara den jag är. Jag försöker varje dag att se det vackra i tillvaron och att vara lycklig för det jag har. Det är svårt, vissa dagar svårare än andra. Dagdrömmarna dräpte inte bara relationerna – för en tid framöver är också dagdrömmen död.

Som småföretagare med enskild firma och i gränslandet mellan konstnär och företagare finns det inga stöd att få. Det livsverk jag byggt upp hänger fritt och jag lutar mig mot mig själv för att överleva.