Få saker kan skapa glädje, sorg eller frustration så snabbt och intensivt som kritik. Det är svårt att ta, det är svårt att lyssna på och det är svårt att ge. Det finns dock något väldigt viktigt i att våga omfamna kritiker och lyssna på vad som sägs – oavsett hur det känns inom oss.
Att överleva kritik och att se det som regi
Under de första åren som scenkonstnär har du väldigt mycket att lära. Det är en period då du kämpar ganska hårt med såväl nerver, materialval och att hitta dig själv. Under denna process är det väldigt svårt att ta in kritiska röster och istället för att lyssna på feedback välja att genast gå i försvar. Istället lyssnar du på de positiva rösterna som gillar vad du gör och som älskar dina tricks. Du använder dessa röster som motargument mot att det du håller på med är fantastiskt.
Saken är den att du nyss har börjat, du har inte gjort speciellt många timmar på scen, så troligen är det du gör ganska kass. De kritiska rösterna har troligen rätt, men det har såklart de positiva rösterna också. Det är en rimlig överlevnads strategi att lyssna till de glada tillropen. Vi som står uppe på scen dagligen vet om att vårt yrkesval är krävande på många punkter – däribland att en dålig show får dig att må väldigt dåligt. Det är svårt – eller kanske omöjligt – att särskilja din show från dig som person. Därför svider kritik så hårt – och därför är vackra ord balsam för själen.
I din resa till att bli en bättre artist måste du någon gång välja hur du ska förhålla dig till kritiska röster runt om kring dig. Du måste också börja fundera på vad alla de vackra orden betyder. ”Du är den bästa magiker jag sett!” är fina ord – men hur många magiker har personen egentligen sett och vad vet de om bra skådenummer – egentligen? Vissa människor är nöjda om scenen var full av färg och det rörde på sig. En fin anekdot jag hittade lyder:
A young artist exhibits his work for the first time, and a well known art critic is in attendence. The critic starts a conversation.
CRITIC: Would you like to hear my opinion of your work?
ARTIST: Yes, please.
CRITIC: It’s worthless.
ARTIST: I know, but lets hear it anyway.
Det finns mycket att lära i denna lustiga text. Å ena sidan är det viktigt att hålla näsan över vattenytan och inte lägga för mycket vikt vid alla som slår ner på vad du skapar – för du ska veta att jantelagen är stark. Men å andra sidan ska du inte slå dövörat till. Du behöver höra kritik med ett öppet sinne för att bli bättre.
Ibland kan det dessutom vara bra att vara kritiskt mot kritiken. Det finns inget som är så jobbigt som att kliva ner från scenen med tusen tankar kring varför ett visst nummer blev som det blev och en oinbjuden kritiker kommer fram och petar precis där du just nu håller på att processa. Du vet att något blev galet, och det brukar inte bli det, så kommer Nisse-Pelle Grisklo från ingenstans med tusen tankar och idéer kring något han egentligen inte förstår. Det gör dig vansinnig! Mitt tips är: – döda honom inte, din möjlighet att utvecklas som artist är troligen begränsad från fängelset. Andas, le och ursäkta dig då du akut behöver gå på toaletten.
Konstruktiv kritik, avundsjuka och åsikter
Konstnärer måste se på kritiker som lyktstolpar ser på hundar
Jag brukar särskilja på konstruktiv kritik, avundsjuka och åsikter. Från alla möjliga håll kan du snappa upp konstruktiv kritik. Jag minns mycket väl några helt fantastiska tillfällen då exempelvis Henrik Fexeus såg min show och poängterade att det ögonblick då min sko trollas fram är förvirrande. Jag hade kunnat gå i försvar och hävda att inte nog med att jag gjort det i flera år – reaktionerna är stora. Istället valde jag att lyssna på hans resonemang. Han hade såklart helt rätt. Det han fann förvirrande var att ingen sett mina skor tidigare – jag behövde antingen nämna mina skor så att alla visste hur de såg ut – eller skapa en tydlig brygga till mina fötter. Jag gör det numera – och det gör en stor skillnad på tricket och upplevelsen därav.
Avundsjuka brukar komma från andra artister inom samma fält. Du kan höra deras viskningar och åsikter om att de skulle minsann ha gjort si eller så. Mitt tips är att slå dövörat till och stilla visualisera dig själv som en lyktstolpe. Som tur är sker detta rätt sällan.
Slutligen har vi åsikter. Vad jag menar är folks upplevelser av showen rent generellt. Det är sällan jag kan lära mig något av att någon säger att det var fantastiskt roligt, tråkigt eller ”Det bästa jag sett.” Det kan vara roligt att höra, det kan vara det bästa som finns att höra just då eller det kan göra en riktigt ledsen. Oavsett vilket är det svårt att bli bättre av dessa kommentarer. Därav bör du inte ladda dem med speciellt mycket värde i din process att bli en bättre artist.*
*Notera att jag inte säger att åsikter är värdelösa. Åsikter i allmänhet är fantastiskt och det är oftast riktigt roligt att höra vad folk tycker om det jag, eller någon annan, gör.
Jag tycker du är en fantstiskt mångsidig konstnär som fänglsar och känner in publiken på ett sätt som få gör. Du anpassar dig till varje situation och ser till att göra det bästa av varje tillfälle. Ingen publik är för liten och det är stort tycker jag. Sen har du hjärtat på rätta stället och en rå humor som jag älskar.
Fortsätt utvecklas och växa, du är helt fantastisk tycker jag.
Oj, tack snälla! Det var en underbar åsikt att ta del av en sån här dag. ?
Som flitig recensent (och trollis…) kämpar jag från andra hållet med samma problem. Jag är i grunden övertygad om att all feedback i grunden bör vara positiv även om man kan vilja påpeka ett par utvecklingsmöjligheter i något man just bevittnat – dels entusiasmerar man mottagaren till att utvecklas åt det håll som hen uppenbarligen har fallenhet för, dels är jag medveten om att de allra, allra flesta artister är sina egna värsta kritiker. Som du skriver är det ju bara artisten själv som till fullo förstår alla olika nyanser av det som visats upp och tekniker och planering bakom – de allra flesta kritiska röster kan ju sällan precisera sin kritik mer än till ett ”jag gillade det inte” (något som kan vara till hundra procent subjektivt) eller ”man fattar hur det går till” (sannolikt pga något tekniskt misstag som artisten själv är extremt medveten om).
Som recensent blir man ju i egenskap av ”tyckare” väldigt kritisk mot sig själv; jag sätter själv ingen större vikt vid vare sig mina egna eller någon annans subjektiva åsikter och förstår egentligen inte varför vi människor är så besatta av just åsikter. Ändå är en recension bland det mest tacksamma man kan skriva om man vill ha reaktioner på ens skrivande; alla har åsikter om dina åsikter! Det slutar nästan i ett metaproblem; folk har stundtals upprörda åsikter om hur man kunde tycka ditt eller datt om en föreställning som kritikern i de flesta fall inte sett och med andra ord inte rimligen kan ha något annat än förutfattade meningar om…
Att framföra kritik mot någon som anstränger sig för att roa och underhålla andra känns för mig väldigt avlägset. Om något gått fel och t.ex. en trollerieffekt inte fungerade alls är det i 90% av fallen helt ointressant att nämna både i en recension och i direkt konversation med artisten; dels för att det är osannolikt att samma fel kommer att uppstå en gång till (och m.a.o. inte tillför recensionen något), dels för att artisten naturligtvis är extremt medveten om att något gått fel.
Vad som – för mig – KAN vara av intresse att kritisera och/eller recensera är en artists sätt att hantera en situation när något gått fel. En artist som på ett professionellt sätt hanterar det hela och t.o.m. vänder situationen till något positivt förtjänar ros för det – det är ett betyg på hela hens professionalitet som showartist att kunna hantera sådant väl! På myntets andra sida är en nonchalant attityd och en obalanserat reaktion på motgångar en av de få saker som kan få mig som recensent att verkligen vilja skärpa tonen när jag skriver efteråt. En artist som uppenbarligen ligger väldigt långt från att vara sin egen värsta – befogade – kritiker kan jag känna mig motiverad att skriva något dräpande om.
Oftast gör jag inte det. Då skriver jag oftast ingenting istället. Antar att jag är oroad för att negativa recensioner har större genomslagskraft än positiva, och jag är rädd att folk som får negativa recensioner på hornhinnan blir mindre benägna att gå ut och se levande kultur överlag.
Din text får mig att tänka till. Jag har nog i bakhuvudet haft mantran ”har du inget gott att säga så säg ingenting” rullandes, men du har flera goda poänger som är klart tänkvärda.
Dina recensioner har ju också ett väldigt tydligt syfte – och det gillar jag. Du skriver om något du tycker om, för att andra också ska ta sig iväg och uppleva det. Jag håller helt med dig i att det är bättre att lyfta positiva sidor och helt utelämna de dåliga. Är allt dåligt är det oftast bättre att inte skriva något alls. Å andra sidan kan det ju vara ens jobb att skriva recensioner – och då är det viktigt att inte allt verkar bra – trots att så inte är fallet. Jag kan tycka att en kritiker/recensent bör vara både rosande och risande. Det ger trovärdighet och visar att personen har tänkt, tolkat och behandlat föreställningen. Allt är sällan bra. Men att skriva med fokus på att såga – det är bara hemskt.
Dina recensioner är helt fantastiska. Jag älskar det engagemang du lägger i att åka land och rike runt för att ta del av Sveriges magiska utbud. Du gör en stor insats! Jag vet att flera trollkarlar som inte känner dig har noterat vad du skriver och uppskattar dina texter väldigt mycket. Tack Ottar!