Hur kan du veta om din föreställning börjar bli bra? Kanske är det inte så svårt: du känner det i hela kroppen, du börjar märka det på din publik och arrangörerna bokar dig igen. Det finns en annan faktor – en som är mer sublim men som jag har märkt mer och mer under åren. Jag kallar den för ”Scengestalter”.
För ett gäng år sedan började jag märka att de bilder som dök upp på mig på sociala medier såg allt mer likadana ut. Vissa minspel och specifika moment i några väl valda rutiner* återkom hela tiden.
Till en börjar tänkte jag att bilderna som dök upp berodde på slumpen. Sedan insåg att slumpen sällan spelar in i det som händer på och vid sidan om scenen. Jag klurade istället på att det hela berodde på att de moment som fotograferades var de mest dramatiska tillfällena i föreställningen. Men när det återkom, om och om igen, började jag se ett annat mönster.
Vad är det egentligen som händer i huvudet när en bild tas?
En fotograf (eller någon med en mobiltelefon eller annan utrustning för ändamålet) tar bilder på det som tilltalar dem. Det kan vara spännande händelser eller vackra saker. Det betyder att objektet behöver uppfylla några kriterier. (Jag är ingen fotograf så har du input här så dela gärna med dig!)
Min enkla analys säger att objektet ska…
…vara intressant nog för att åskådaren ska komma på tanken att ett foto ska tas.
…göra något spektakulärt som är intressant att fånga på bild.
…stå still så pass länge att bilden hinner tas och dessutom få någotsånär vettig skärpa.
Efter denna mycket banala teori kom jag på att de bilder jag hade av mig in action var alla bilder på ögonblick där framför allt trean på listan uppfylldes. Jag stod alltså still! Så vi tar det här ett steg längre. De foton som tas kan jämställas med ett seriealbum eller en storyboard. Detta var ett tips jag fick av den helt enastående ficktjuven Michael Halvarson. Han förklarade, under en föreläsning, om konsten att kunna utföra ficktjuveri på scen för 3000 personer.
Han turnerar med världens största varieté Cirque du Soleil där ljud och ljus är fantastiska, men han ska fortfarande lyckas få de som sitter längst bak att se att han precis stal ett armbandsur från en herre. Hans tips var att se sin akt som en seriestrip där varje väsentlig rörelse följs av en paus. En paus vars längd kortas eller förlängs beroende på hur stor publiken är.
Med Halvarsons teori i bakhuvudet gick jag hem och fortsatte fundera på dessa gestalter och vilken koppling de hade till de bilder som togs av mig och min show. Jag tänkte på ett samtal jag och Gaston haft kring klassiska gycklargestalter du kan se på gamla bilder av Commedia dell’arte-sällskap. De står i sina karaktärers positioner för att kunna spela ut till en så stor publik som möjligt, men också för att vara tydliga i vad det är de vill berätta.
Vad jag då började göra var att skapa ett bildmanus över mina egna rutiner och bestämma mig för vilka positioner som var viktiga för att berätta historien i rutinen. Dessa håller jag längre än nödvändigt – vilket resulterar i mer skratt, ett jämnare och lugnare tempo och som en bonus – rätt många roliga bilder på Facebook.
*En rutin är en fackterm för det som utgör helheten kring ett trick eller ett nummer. I mitt fall skulle det kunna vara rutinen Augusta som är en kombination av olika trolleritrick, ett manus, en hantering av min publik och ett barn på scen samt en koreografi. Helheten kallas oftast en ”rutin”, ibland för ett ”nummer”.