Vad betyder applåder egentligen? Är det något publiken vill ge mig som artist – eller är det något jag vill ha av publiken? I den bästa av världar är applåder, hurrarop och visslingar ett sätt för föreställningen att bli interaktiv. Det är ett sätt för publiken att kommunicera till artisten att de du gillar vad du ser. Du gör det dessutom utan att bryta det oskrivna lekkontrakt som finns mellan artist och publik.
Du applåderar inte TV:n, vilket jag tror innebär att TV-tittande många gånger kan ses som en passiv aktivitet.
Eller vad vet jag, kanske det finns folk som fyller sitt vardagsrum med applåder när de tittar på något spännande. Det hade gjort TV-tittande klart mycket roligare.
När vill vi applådera?
- När du ser en jonglör som gör något helt makalöst – då vill du applådera, jubla och ropa rakt ut.
- När en mäktig låt har sjungits och ditt inre är fullt av känslor – då vill du applåder och vissla. Kanske till och med tända en tändare och vifta den fram och tillbaka. Allt för att visa att du är med i musiken, med hela din kropp.
- När du ser en balansartist, en snowboardåkare som gör saker som du bara inte trodde var möjligt – då vill du applådera.
- När någonting du uppskattat är avslutat – då vill du applådera.
Men när du ser en magiker göra något omöjligt – då vill du…
…döda hen!
Vill vi ha applåder?
Är applåder då något jag vill ha från min publik? Det uppenbara svaret är: Ja! Massor. Känslan när publiken applåderar det jag gjort är väldigt stark och ger en djup tillfredsställelse. Framför allt när det kommer spontana jubel och hurrarop i anslutning till klappandet. Nyckelbegreppet här är spontan. Det är väldigt vanligt att artister skapar applåd-quer som publiken förstår. Att ställa sig på ett visst vis, att sträcka ut armarna eller att buga och säga ”Tack så mycket”. Rätt utfört är det ett bra sätt att skapa en plats för den dialog jag nämnde tidigare, och det kan också täcka upp tråkiga delar i föreställningen. Exempelvis när någon ska gå på eller av scen eller jag behöver byta prylar inför nästa trick.
Oftast finner jag att dessa applåd-quer blir tröttsamma – och under åren har jag slutat använda denna pavlovska strategi. Jag är inte helt säker på att min publik alltid vill applådera.
I mina gatushower slutade jag nästan helt att lägga energi på att få applåder, framför allt i mina trolleriföreställningar. Orsaken är helt enkelt att en applåd markerar att någonting är slut – vilket i sig betyder att någon kan få för sig att lämna showen innan den är det. Av flera skäl vill jag såklart att min publik stannar hela föreställningen igenom. Dels för att det var ett hårt jobb att samla ihop dem – men kanske mest för att jag hattar dem först när föreställningen är slut. (Hattar – inte hatar. Stor skillnad!) Det är alltså först då jag faktiskt tjänar några pengar.
När trollerishowerna inte längre handlade om applåder hittade jag ett nytt tempo och ett annat fokus. Jag fick en ny och djupare relation med publiken och jag upplevde att åskådarna njöt av trolleriet och hörde mitt manus. Ett manus vars avsikt är att skapa skratt och förundran. Inte applåder. Efter en sommar utan fokus på applåder förändrades också min vanliga scenshow.
Vad hände sen?
Jag är nyfiken på hur publiken känner. Vill du applådera, vill du sitta och njuta – eller kanske mest troligt – både och? Men hur ska du veta när du ska göra vilket?
En nackdel med min applådstrategi är att jag mycket väl kan göra en show där jag har publiken lindade runt mitt lillfinger och de beter sig precis som jag vill. Showen går som planerat och alla är nöjda och fulla av förundran efteråt. Familjer kommer fram och skakar min hand, jag skriver autografer och känner mig som en rock-star i några minuter. Därefter kan det hända att bekanta eller andra artister kommer fram och berömmer mig för min insats. De brukar då påpeka att de tyckte jag hade en tråkig publik. ”De lät inte så mycket, de stod ju mest där.”
- Jag anser inte att det finns något sådant som tråkig publik. (Visst, det finns undantag. Men jag vill framstå som en superhjälte här i bloggen.)
- Ingen utom jag räknar min hatt och har således ingen aning om huruvida min publik visade uppskattning.
- Min framgång bedöms inte efter hur mycket ljud min publik gör. En drönare kan kasta ihop en clap n’ cheer-show där publiken gör jobbet.
- Vad mer än ”bara stå där” är det publiken borde göra? Om din föreställning hänger på att publiken ska göra mer än ”bara stå där” finns risken att du bombar ganska ofta.
Men å andra sidan kan det vara en stor nackdel om en arrangör inte hör att hens inbokade artist skapar skrik, visslingar och applåder. Här har jag tagit ett artistiskt beslut.
Jag anser att min underhållningsform handlar om att skapa skratt och förundran. Därför har jag bestämt mig för att applåder är sekundära.
Primärt är att höra sus, förundrad tystnad och skratt. Det är reaktioner du inte kan skapa en que för att få. Det är ärliga reaktioner. Spontana! Det är vad jag vill ha och det är vad jag vill ge. Jag hoppas att jag lyckas.